Nu är jag tillbaka.
Nu kan jag inte hålla mig borta längre. Jag behöver den här bloggen för att skriva av mig och det funkar inte för mig att hålla det inom mig. Jag behöver få ut det. Det här med Bella har tagit mycket av mina krafter och det är en jobbig period. Om jag ska vara ärlig så trodde jag ALDRIG att det skulle kännas såhär tomt, att man skulle bli så berörd som man blev. För mig känns det som att något saknas och det är något som jag själv får jobba med genom att prata om det. Har även haft otroligt förstående människor vid min sida som stöttat och tröstat mig vilket betyder otroligt mycket. Man kan nog aldrig förstå hur många man har vid sin sida, jag tackar alla som har varit så förstående och hjälpsamma. Vet inte hur jag ska kunna tacka er alla.
Det kommer finnas dagar som kommer vara jobbigare än andra men jag hoppas ni har förståelse för det.
Idag var jag i stallet första gången efter att Bella var tvungen att lämna oss. Det var inte det lättaste att gå ur bilen för jag visste inte om jag skulle hålla ihop och som sagt jag gillar inte att bryta ihop inför folk, det är inte jag. Men när jag satt i bilen kom Josefin förbi och det hjälpte en del. Jag kunde sedan vara i stallet men jag vill inte gå till hennes box. Jag vill inte ens gå till den sidan och det är även något som kommer att ta tid för mig. Visst låter det lite fjantigt men det är verkligen såhär jag känner. Det är jobbigt att behöva lämna än av sina bästavänner, som man varit med i alla dagar, i ur och skur. Jag gick och tröstade mig hos min gamle vän Filip. Han som alltid varit favoriten ända sedan han kom till ridskolan. Gamla gubben :-)