Sporten överlag, vi är bäst.
Ridsporten, eller ja all sport överhuvudtaget är något som verkligen kan fascinera mig. All kämpar glöd vi sportare har trots både mot-och med gångar. All svett och tårar för den sport man utövar och kör på igen.
Det är så många gånger som jag har frågat mig själv varför, varför fortsätter jag trots alla tårar och motgångar som man får gång på gång. Men oj vilken kärlek sporten ger en. Vilken kraft man får av det där lilla som går bra. Om det så skulle vara 9/10 gånger som går dåligt så gör inte det något när den där 1/10 blir helt perfekt. Att man dessutom ska få ihop allting med en vän som man inte kan tala med rent fysiskt så är det mycket prat med varandra rent psykiskt. Man behöver inte tala med hästen utan man behöver känna med hästen och vara ett med den. Mäktigt till de ryttare som kan vara ett med mer än en. Det är mycket pengar och tid vi lägger ned men trots det kämpar vi på bara för att få den bra känslan och få en bekräftelse på att vi är i rätt riktning. Så kom inte och säg att vi ger upp lätt. Då vet du inte vad du talar om.